Nymphomaniac

Det är intressant att lägga kulturaspekter på utmanande frågor som bl.a. sexualitet, droger, religion för att nå förbi oväsentligheter, för att finna den underliggande meningen. Vi slipper då fördjupa oss i detaljer som skymmer.  ”Kulturen”, om vi så vill, spänner över alla fält och kan och bör vara överskridande.

Överskridande är Lars von Triers film, Nymphomaniac. Vi var några vänner som såg filmen tillsammans, fyra och en halv timme lång eller varför inte kort? Den gav den tid som behövdes för att förflytta oss in i en annan värld förbi vardagens. Vi flyter bortom tid och rum och befinner oss någonstans vid en tidpunkt när som helst, var som helst. Filmfrekvenser som i sina bitar skulle kunna uppfattas som pornografi upplevs på intet sätt upphetsande, snarare tvärtom, sköra trådar väver samman nakenheten som i filmen framstår som själens tomhet, en naken realism som den vi finner i naturen. Fram träder en utlevande ensamhet, sökande efter ständig tillfredställelse, som utvecklas till ett maniskt beteende, som driver in i självdestruktion. Sökande efter den omedelbara, oreflekterade tillfredsställelsen som leder till olycka. Det kan tyckas moralistiskt, men upplevs inte så i filmen.

I filmen framträder istället en mogen människa som med självinsikt tar ansvar för sina handlingar, som ofta skadar henne själv mer än andra. De hon möter får en erfarenhet, om inte förgör, stärker och vänder sig mot henne.

Filmen slutar i sin antites, liksom Melancholia.